Tomtar och troll

I helgen var jag på en retreat i naturen med fokus på naturväsen och energier i naturen. Hela veckan efteråt har jag känt mig så självklar och lugn och som att jag har min plats i naturen. Jag har under hela mitt liv så länge som jag fått lov att vara ute själv dragits till platser i naturen och känt det som min plikt att ta hand om dem. Jag har regelbundit besökt vissa platser och spenderat tid med de, det har bara varit en självklar del av den jag är. Jag är en del av platserna och deras väktare, det gör ont i mig när jag ser ett träd som dött eller skräp som kastats i naturen. Jag plockar inte blommor då jag känner att de ska vara där de är, det finns en mening med att det är precis där de är och jag vill inte rubba balansen. Jag har låtit krafter och väsen styra mig och ge mig hjälp men aldrig satt något krav eller förväntan på dem. Om jag känt mig vilsen i en skog har jag bett om hjälp och sen låtit mina fötter föra mig hem igen. Jag har aldrig varit rädd eller ensam när jag varit ute i naturen utan alltid trygg och hållen även på natten. När jag började lära mig mer om vad omvärlden hade för ord och kunskap om andlighet så hittade jag inget om det som jag gjort naturligt och samtidigt har jag aldrig undrat över det utan bara trott att andra gör samma. Jag pratar med väsen och lämnar gåvor i naturen, jag ger healing till marken och spenderar tid med varje plats som kallar på mig. Ett långt tag så trodde jag att jag var en smula galen och övertygade mig själv om att det mest bara var dagdrömmar. Det är egentligen mig själv jag pratar med och inte några väsen. Vad är ett bevis för att man gör något på riktigt då och att det inte bara är en fantasi? Om det ger mig något som jag behöver spelar det ens någon roll?

Jag hade föreställningen inför helgen att om jag bara kunde få ett fysiskt bevis något som jag kan hålla och se då är det på riktigt. Första kvällen när vi kom till huset vi skulle sova i så diskuterade jag det med en vän och fick när jag skulle lägga mig en uppvakning. När jag la mig i sängen så kändes luften klaustrofobiskt tjock omkring mig och jag kände som att det var tre sen fyra medvetanden nära mig. Som att de hade hört vad jag sagt tidigare och nu ville visa mig hur fel jag hade. Hela natten var de med mig och gjorde att jag sov lätt och vaknade ofta. Flera gången såg jag tydligt tjocka sniglar framför mina ögon och jag rykte till och vaknade. Efter den natten var jag mer ödmjuk när kursen började nästa dag. Det är så lätt för oss att förklara bort sådant som vi inte fysiskt kan förklara men jag kände det. Räcker inte det som bevis? Jag kände det också inte för att det var en romantisk fantasi något som jag ville utan det var något jag själv inte tidigare hade haft en tanke på kunde hända.

Jag har gradvis börjat lita mer och mer på min förmåga att känna av energi och den här helgen har gett mig tonvis med förtroende för att det jag känner är mer än bara fantasier. När jag var 11 år så lärde jag mig om healing för första gången. Mammas då pojkvän hade en vän som jobbade som Healer i Köpenhamn och som hade lärt honom lite små knep hur man tog bort smärta från en annan och han visade mig och mina syskon hur man gjorde. Han visade också hur man sen tar bort det man plockat upp från någon annan men en gång så glömde han och dagen efter fick vi se en infekterad bula på hans hand som ett myggbett men större. Det lärde mig att det är möjligt att jobba med energi men också att ha ett mått av respekt för det. Det var inte bara en lek även om jag lekte med det mycket. Jag började känna av energier i mina händer men också från växter så när jag var uttråkad i skolan eller annars så lekte jag med att ge och ta energi av växter. Om fönstret av öppet så kunde jag ta av växter utanför och om jag var ute i naturen så njöt jag av att känna allt levande omkring mig. Insikten med energier gjorde att jag på hösten kände hur allt drog till sig sin energi igen och många år framåt så hade jag svårt med hösten och vintern då det kändes som att världen gick från levande till död. På somrarna var jag ute så mycket som möjligt i naturen och det var ett av de få ställen jag inte kände mig ensam. Ju mer problem med att få vänner jag hade desto mer tid spenderade jag ute med mina vänner i naturen istället. Som tonåring hade jag nästan jämnt en ung kvinna/flicka med mig som jag kallade Vittra. Hon var min ständig följeslagare och fanns där för mig när jag behövde en vän som mest. Hon räddade mitt liv många gånger och även fast jag inte haft samma kontakt med henne på länge så vet jag att hon finns där fortfarande.

Allt det som jag sett som en smula galet och som bara funnits där i mitt liv känns nu efter helgen som något mer än bara mina fantasier. De är en del av mig och de väsen som jag haft omkring mig har lärt mig så otroligt mycket och funnits där som mina vänner genom livet och det har varit sant nog för mig. Oavsett vad andra tycker så skulle jag aldrig sluta prata med väsen, träd eller platser så att acceptera det som en sanning för mig känns som att jag har slutat motarbeta en del av mig själv. Det känns som att jag lever mellan två världar där en del av mig försöker förstå och passa in i den moderna världen och den andra är lycklig och bara vill stanna i naturen. Det är svårt att gå mellan två extremer men kanske de egentligen är en och samma värld det är bara jag som har haft svårt att få ihop dem. Det finns väsen och natur överallt bara man är villig att leta efter dem. Även mitt inne i Stockholm så har vi berg och jord under våra fötter. Även om jag inte kan öppna ett fönster i mitt kontor på Södermalm så kan jag se träden precis där utanför. Varför skulle glas och betong kunna stänga ute energier? Vi skapar begräsningar för oss själv och det är så jag har delat upp världen för mig själv. På jobbet är jag inte densamma som jag är i skogen eller hemma. Jag frågar inte väsen om hjälp när jag behöver lösa problem på jobbet utan där ska jag klara mig själv. Jag kan, om jag bara låter mig själv, alltid vara i flödet av energier och i naturen. Magin gömmer sig inte djupt inne i urskogen utan den finns överallt omkring oss jämnt.