Flashback

Plötsligt står jag på scenen i Barcelona och året är 2019, jag hade stått och tittat i spegeln på t-shirten jag har på mig som vi fick på den resan. Hela Mojang Studios åkte till Barcelona på internkonferens och jag var en av talarna. Mer än 300 personer sitter framför mig förväntansfulla i sina stolar och alla blickar är på mig. Jag var nervös innan men väl på scen kändes det bra och jag flög igenom min presentation. Jag pratade om hur Minecraft communityt hade reagerat på vissa saker jag lagt in i spelet och fick en del skratt. Det var toppen av min karriär som spelutvecklare där och då. Jag var en stjärna på företaget och ibland den massiva spelarbasen som älskade Minecraft. Jag designade, programmerade, animerade och var yttersta ansvarig för det jag och mina kollegor lade in i spelet. Vi var ett litet team på bara fyra personer som designade allt nytt som skulle in i Minecraft.

Efter presentationen hade jag en flock av kollegor som ville komma fram och berätta hur mycket de gillade min presentation. De som kom fram tittade på mig med lysande ögon och beundran. Vid det laget hade företaget växt, inte bara det svenska kontoret utan även den del som Microsoft styrde i Seattle. Vi som satt och skapade nya saker som skulle in I Minecraft var den centrala delen av förstaget där allt var om spelet. Min rumskompis i Barcelona var överförtjust att dela rum med mig men jag kände inte ens igen henne år senare när vi sprang på varandra. Det var så mycket på en gång just då och samtidigt var jag helt vilse i mina tankar, jag skäms ändå att jag inte kände igen henne. Jag hade det som alla strävar och drömmer efter när de jobbar i spelindustrin. Jag jobbade på ett spel jag älskade och hade stort inflytande över mitt jobb och min röst hade betydelse. Jag hade lyckats. Varför kände jag mig då så ensam trotts att jag var mitt i en flockmassa och alla tittade beundrande på mig och varför kändes det som att något var fel. Det enda jag ville där i Barcelona var att det skulle vara över så jag kunde åka hem till mina två små barn och stänga in mig igen.

Plötsligt sitter jag i en cirkel i Spanien 2023 men denna gången på healingkurs och Leif tittar rakt på mig och säger att du har letat i fem år nu, det är dags att du hittar dig själv.

Nu är jag på mitt jobb på Rovio och sitter med min chef och säger upp mig. På Rovio var jag md från början till slut och skapade spelet Angry Birds 2 som sedan blev det mest framgångsrika Angry Birds spelen då. Han frågor om det är något de kan göra för att jag ska stanna kvar och undrar vart jag ska härnäst. Mojang svarar jag och jag ser hur han ger upp hela tanken att behålla mig. Jaha säger han då är det inget vi kan göra, lycka till. Att få jobb på Mojang var mångas dröm då och få jobba på det enormt populära spelet Minecraft. Jag var anställd nummer 30 på Mojang har jag för mig och min mailadress då var bara mitt förnamn. Maria@mojang.com

Jag är nu på Chalmers Tekniska Högskola år 2010 och pratar med mina vänner där. Vi diskuterar vad vi ska göra efter att vi pluggat klart och jag berättar om mina planera att bli spelprogrammerare. De tittar på mig med tveksamma blickar och säger att är du säker på det, det är väldigt dålig chans att ens få ett jobb. Ska du inte försöka med en annan karriär istället.

Jag är plötsligt på scen igen året är 2003 men denna gången iklädd manskläder och ett helskägg målat i ansiktet. Jag är med i en produktion av Hamlet som min vän i gymnasiet dragit med mig på. Jag var på den tiden livrädd för att göra något alls inför andra människor och insåg att vara med i en pjäs och öva på det kommer gynna mig längre fram.

Jag är nu på behandlingsbänken för bara några veckor sen och Leif säger till mig att han inte hade gjort allt han gjort för mig om han inte hade trott på mig. Att det är dags att jag börjar tro på mig själv. Jag har enorm respekt för Leif och jag vet hur kunnig han är inom mycket och hur många som ser upp till honom. Att han ser mig innerligt i ögonen och utan som helst tvekan berättar hur mycket han tror på mig fick mig att äntligen fatta att jag har nog något speciellt att dela med mig av.

Jag är nu i en liten föreläsningssal år 2007 och min föreläsare i arkeologi berättar om att det finns en grupp inom arkeologin som tror att många av våra fornminnen kommer från att utomjordingar skapat de. Jag rynkar pannan och tycker att allt är galenskaper och tappar i det ögonblicket allt mitt förtroende för arkeologi.

Jag är i ett labb på Kungliga Tekniska Högskolan år 2008 och labbar med DNA så att vi kan läsa av de olika strängarna. Jag pluggar till Civilingenjör i Bioteknik och drömmer om att få Nobelpriset för att jag botat cancer.

Plötsligt är jag 12 år och står och gömmer mig på skolgården och väntar på att en mammas bil ska dyka upp och hämta mig. Jag gömmer mig för att det kan likagärna vara min pappa som kommer och försöker röva bort mig. Mina föräldrar är i skilsmässa och mamma försöker få ensam vårdnad samtidigt som pappa gör allt för att få tag på sina barn igen. Jag lär mig att aldrig svara i en telefon med mitt namn efter att vi får skyddad identitet.

Så många olika liv jag levt och en stor del av tiden har jag känt mig så vilsen. Den enda som hela tiden stått vid min sida genom stora delar av det och alltid trott på mig är Anders min partner. Resten har varit tveksamma och tvivlat när jag berättat om mina planer. Nu är jag där igen. I ett stort skifte. För två veckor sen blev jag utköpt på jobbet och det kändes som hej då till hela min karriär i spelbranschen. Jag har ingen aning om vad som kommer härnäst. Det var flera år sen jag var på toppen av min karriär och sen dess har intresset för spel avsvalnat helt. Den där brinnande passionen och viljan att skapa spel är inte där längre. Det känns viktigare för mig att följa mitt hjärta nu än att försöka bevisa för världen att jag kan. Jag kan, jag kan göra precis vad som helst även när ingen tror att jag kommer lyckas.

I förrgår föll jag ned i ett mörker och det kändes för stort allting. Det kändes som att det finns för mycket krav på mig från andra och från mig själv. När jag var färdig med min emotionella storm så var det en helt ny känsla hos mig. Jag är så van vid den överväldigande känslan av ensamhet som brukar finnas i mitt hjärta men nu så kände jag kärlek istället. Jag kände mig inte ensam, jag kände mig hållen. Jag kände att jag har ett skyddsnät och om jag inte når dit jag siktar så har jag familj och vänner som finns där för mig när jag faller. För första gången i mitt liv känner jag mig inte ensam och om jag lyckats åstadkomma allt jag gjort i mitt liv innan detta med en känsla av djup ensamhet. Så finns det nu inget stopp för vad som är möjligt för mig nu, när jag är hållen och älskad av mig själv och andra. Jag är så nyfiken på vart mitt liv kommer ta vägen nu men först sommar, återhämtning och vila så att jag full av energi kan börja se framåt.