Smärta
När jag var 20 år så gjorde jag slut med min pojkvän som jag varit tillsammans med i tre år. Vi hade i ett år glidit ifrån varandra och det fanns inte mycket kvar emellan oss från min synvinkel. Jag satt hela dagen i lägenheten och gjorde mig beredd att prata med honom och när han kom hem och jag bad att vi skulle prata så till min förvåning hade han inte känt samma sak som mig. Han ville absolut inte göra slut men jag stod på mig då jag kände att det var det enda rätta för oss. När han gett sig av och jag stod och lagade mat till mig själv så var jag så upprörd att jag rev mig ordentligt på rivjärnet. Jag tittade på mitt finger och såg blodet som rann och tänkte att jag förtjänar det här. Jag förtjänar den här smärtan som utbyte för den smärtan jag orsakade min nu före detta pojkvän. Om och om igen så har jag tyckt att jag förtjänar smärtan jag fått. Som att jag jobbat fram den och nu var det bara rätt att jag hade ont. Som att för att få vara lycklig så måste jag sona med smärta också. Det går inte att få det ena utan det andra. Att man måste uppleva djup smärta och sorg för att få uppleva glädje och lycka av samma magnitud. Är det verkligen så?
Idag så kom det till mig att mycket av den smärtan jag har i mitt inre och i min kropp har jag valt att ha kvar själv. Inte medvetet har jag hållit kvar den utan undermedvetet för att jag förtjänar den smärtan av någon anledning. Jag har valt att hålla kvar smärtsamma minnen nära till hands för att plåga mig själv med och att ha olika krämpor i kroppen som håller mig tillbaka för vad skulle annars hända? Ingen förtjänar väl att vara helt lycklig utan att också ha en del smärta i sitt liv, eller? Jag tror att hela idén kommer dels ifrån Kristendomen där man ska sona för allt ont man gör i livet för att förtjäna att komma till himmelen. Där hela ens liv går ut på att göra så gott som möjligt för att sen förtjäna lyckan, det är helt galet. Varför skulle inte en nyfödd bebis bara automatiskt få vara lycklig? Helt utan smärta, vad är det för bakvänd tanke som finns insprängd i vår tro om livet? Även om jag nu skulle ha gjort helt fruktansvärda saker och gett andra smärta så känns det inte som att smärta och evig plåga skulle inte göra något bättre för någon. Jag tror inte att min pojkvän hade blivit gladare om han hade vetat att jag gjort mig illa den dagen, han ville nog bara att hans egen smärta skulle försvinna.
Min pappa hade målat två tavlor vi hade hängandes i vardagsrummet. Det var inte speciellt bra tavlor, de var avbildningar men det fanns ingen känsla i dem. Jag gillade aldrig de tavlorna och jag förstod inte varför pappa var så stolt över de. En dag var vi i vardagsrummet vi två och han stod och tittade på sina tavlor. ”All konst föds ur smärta” sa han. ”Om du inte har något smärtsamt att dra ifrån så kan du inte skapa konst.” Det har stannat hos mig även om jag på inget sätt kände att han var en förebild när det gäller att skapa så på något vis stannade det ändå. Kanske för att jag då kunde se en känsla hos min pappa, en smärta hos honom, något han inte kunde släppa taget om.
Sen dess har det varit sant för mig att då jag skapat som mest är när jag har varit överfylld av känslor. Det har skapat en rädslas hos mig att jag bara kommer kunna skapa så länge jag har smärtan att dra ifrån. Under de senaste åren så har jag släppt på mer och mer känslor som fastnat hos mig men det har inte på något sätt försämrat mitt skapande. Jag får snarare mer idéer nu, mer frihet i vad jag skriver än vad jag gjorde i början. Det är som att jag släpps lös lite i taget från mitt egenskapade fängelse. Det är inte smärta som ger oss kraft att skapa utan det är snarare kärleken till att skapa som gör att vi blir inspirerade. Konst föds ut känslor, minnen och det vi har att berätta men vi blir inte bättre kreatörer för att vi är ledsna och har ont.
Jag tror att vi skapar våra egna fängelser och plågor i våra liv helt utan anledning. Du kommer aldrig att få någon belöning för att du höll kvar den smärtan som gjorde så ont. Du kommer bara att leva mer smärta. Vi begränsar våra möjligheter i livet till lycka genom att envetet hålla kvar den. Vi plågar oss själva och den enda som ens vet om det är vi själva och inget av den smärtan vi åsamkar oss själva är till nytta för någon alls. Om vi har gjort någon illa så är det bästa vi kan göra att säga förlåt till den vi gjort illa och sedan säga förlåt till oss själva. Alla gör misstag ibland eller så behövs ett smärtsamt uppbrott för att kunna skapa nya möjligheter för båda två längre fram. Jag har en väldigt stor självinsikt om varför jag har vissa smärtor i kroppen och jag vet att de flesta inte har det. Men jag kan säga att även om du vet varför du har ont är det inte samma sak som att kunna släppa taget. Jag tror att sitta i tystnad och fundera över vad du inte kan släppa taget om kan lösa problem för dig du inte visste hörde ihop. Jag har själv insett att det spelar ingen roll hur kunnig jag är om hur kroppen och sinnet fungerar utan det som faktiskt gör någon skillnad är att känna inåt och lyssna på dig själv. Sen behöver vi inspiration utifrån som kan trigga vissa blockeringar att komma fram till ytan så att vi har en chans att känna dem igen och sen avgöra om man är redo att släppa taget. Är du redo att istället för att låsa in denna känslan igen faktiskt låta den få flöda? Vilket är dess naturliga tillstånd. Låta den flöda genom ditt hjärta och få kännas inte som smärta utan som energi för att sen släppa blockeringen. Är du redo att släppa på den smärtan, ilskan, sorgen eller glädje som får dig att vilja gå tillbaka i tiden? Känslor är inte till för att låsas in och sparas, minnena kan du spara men låt känslan få bli fri. Släpp på smärtan. Låt dig själv ha en chans att bli lycklig nu, i detta livet, inte sen i en hypotetisk himmel. Smärtan du bär på kommer inte få dig att må bättre över det du gjort, den kommer inte rena dig, den kommer inte att få det du gjort att bli ogjort. Den kommer bara att hindra dig från att vara helt dig själv och kunna ta din plats och ge ditt ljus till världen.
