Jag, Isis och det svarta havet
Jag har alltid undrat vad som skulle hända om jag bara helt släppte kontrollen. Om jag slutade att försöka styra mitt liv och vem jag är och bara låter mig själv leva. Slutar försöka överleva till varje pris och istället bara är och låter det som kommer komma. Att inte ha någon plan för värsta scenariot att inte ha en plan b och c, så att oavsett vad som händer så kommer jag vara okej. Jag kommer överleva. Jag har levt så i hela mitt liv. För en gång behövde jag skapa kontroll för att känna att jag kunde påverka någonting alls. Som barn var det enda jag kunde kontrollera mig själv och allt annat kändes som kaos. Att ha en förälder som är alkoholist gör att varje dag är osäker. En dag kan han komma hem glad en annan skäller han ut hela familjen och vrålar och skriker som en demon för att besticken är fel lagda på matbordet. Det gick aldrig att göra rätt, att vara så perfekt att han alltid var glad. Det enda jag kunde göra var att vara beredd på det värsta och försvinna iväg i en fantasivärld när känslorna blev för mycket för mig. Jag kände allt som om de var mina egna känslor, smärtan, sorgen och ilskan for som spjut igenom mig. Jag lärde mig stänga av, stänga ned och gömma känslor. Det fanns inget annat sätt för mig att hantera dem, trycka ned gömma och glömma. Att kontrollera känslor blev en helhetssyssla för de försöker hela tiden bubbla upp, så jag lät de få utrymme ibland, bakom stängda dörrar där jag tyst kunde låta de komma igenom mig. Det kändes som jag skulle dö, smärtan och rädslan och ensamheten. Jag var en duktig flicka, jag hanterade det själv, jag hade kontrollen, jag klarade mig själv, jag överlevde själv. När känslorna blev för mycket och bara ville ut, då kändes det som att jag stod vid ett vidsträckt mörkt hav som kallade på mig. Det gjorde mig livrädd, vad skulle hända om jag någon gång ramlade i? Var det slutet på allt? Jag kämpade varje gång att hålla mig från att ramla i. Jag trodde att jag räddade mig själv genom att hålla kvar kontrollen.
Som vuxen skiftade min kontroll, när jag inte längre var i ett kaos så kunde jag äntligen känna att jag kunde kontrollera mig själv. Det var väldigt få plötsliga utbrott av känslor så jag trodde att det var okej nu. Jag hade klarat det. Nu kunde jag bara leva istället. Det var svårt, jag kände mig för det mesta avdomnad och som att jag såg på en film av någon annans liv snarare än att jag var där närvarande och levde det. Det var en väldigt ensam känsla att inte ens vara där i mitt eget liv utan ständigt titta på. Svårt att känna en koppling till något alls. Jag fortsatte bara att överleva men jag kände mig inte helt levande, inte helt närvarande. Den känslan var det som fick mig att börja min resa i självläkning. Jag kunde nu ta kontroll på ett nytt sätt genom att lära mig om hur man läker. Jag har blivit väldigt duktig på det också, genom alla kurser och böcker jag läst. Min kropp har läkt och jag har släppt fram mer känslor än jag trodde möjligt men genom allt har jag ändå hållit kvar min benhårda kontroll av mig själv. Det är det enda sättet jag vet hur man lever och så jag antog att alla levde. Det gjorde att jag hade väldigt svårt att förstå människor som var impulsiva, tappade kontrollen över sig själva när de var fulla. De som var otrogna, de som tog beslut utan att tänka igenom de först. Min kontroll över mig själv och mina känslor var så jag fungerade men det gjorde också att jag inte upplevde världen på riktigt utan allt var filtrerat.
Den här hösten har varit som att bli kastad in i mitt barndoms kaos igen. Jag blev av med mitt jobb i juni och efter sommaren när jag skulle ta tag i att hitta ett nytt jobb igen insåg jag att det inte skulle bli så lätt. Det var ont om jobb i spelbranschen och plötsligt blev det än värre med fler och fler företag som lades ned eller sa upp hela teams. Jag trodde att som programmerare i en blomstrande bransch skulle jag alltid ha jobb men den här hösten har visat att jag hade fel. Det har varit extremt tungt att inse att det kommer ta tid att hitta något nytt. Dels har jag inte velat ta ett jobb som känns som det kommer få mig att må dåligt och dels för att det varit så få att söka. Jag har varit på många första intervjuer som inte lett till någonting då de inte har i sin budget att anställa mig eller att de tagit någon annan eller att jag har sett för många varningsflaggor och tackat nej. Det har dragit upp gamla känslor i mig om att var värdelös och inte duga till. Det har fått mig att känna mig mållös och meningslös och tillslut så orkade jag inte mer.
Under hösten har jag ändå utmanat mig själv att prova något nytt. Jag har gått en healingkurs i Atlantis healing som kanaliseras genom ett transmedium. Mycket i den kursen har känts främmande för mig och utmanat min världsbild då jag blivit konfronterad med andras tro som är väldigt långt ifrån min egen. Dels att transmedium finns och att de får igenom en annan själ i sin kropp som inte är deras, dels att kunskaperna som delas skulle vara healing som utfördes för länge sedan på en försvunnen kontinent och att Aliens är en stor del av alltihopa. Varför ville jag gå den här kursen då när det känns som att det utmanar mig kanske lite väl mycket på många områden? Dels är grunden för healingen helt i traditionell kinesisk medicin och kursledaren är utbildad akupunktör. Dels för att sen jag var på Thoth festivalen med min mamma för två år sen och fick erfara meditationerna genom transmediet så blev jag blev tvungen att erkänna att det fanns något väldigt äkta där som jag ville veta mer om. Det är få gånger jag har varit på ledda meditationer som jag känt mig så starkt närvarande och som om att jag är med om något otroligt magiskt som de genom transmediet. På första kurshelgen så fick vi möta vår ljusmästare (vår huvudguide) och utan att ha några som helst förväntningar på vem det skulle vara så dök en ung egyptisk kvinna med kort mörkt hår och vackra smycken och smink upp i mitt sinne som överlyckligt kastade sig över mig och kysste mina kinder, fnittrade och betedde sig som om vi varit bästa vänner länge. Direkt så visste jag att det var Isis. Sen dess har hon varit med mig mer och mer. Det har känts skönt att ha en guide som mer är en bästis och som älskar mig ovillkorligt precis som jag är. Genom kurserna och meditationer har mer och mer minnen om tidigare liv öppnat upp och om det är fantasi eller verklighet spelar ingen roll för mig. De har hjälpt mig att känna mig mer som mig själv och fått mig at se vad som finns där utanför kontrollen jag har över mig.
Jag har under hösten försökt använda mig av manifestering för att få ett nytt jobb och när det för några veckor sen dök upp mitt drömjobb var jag övertygad om att det var mitt och att allt skulle lösa sig. Efter att ha manifesterat in jobbet i fyra veckor insåg jag att något var fel och när jag fick ett automatiserat mail förra fredagen om att nej de var inte ens intresserade av att ta in mig på intervju så brast något inom mig. Jag stod igen precis på kanten till det mörka stora havet och stirrade ner. Den här gången var Isis med mig och hon bad mig att hoppa i. Jag kände mig väldigt osäker. Jag gör aldrig någonting utan att veta vad utgången kan vara och detta mörka vatten kändes inte som en lösning på någonting. Det kändes som att ge upp att hoppa ned där. Där i hade jag ingen kontroll, ända sättet att hoppa i var att helt släppa taget om kontrollen av mig själv och inte förvänta mig någonting alls. Inte hoppa i för att jag trodde att det var läkning eller en väg till något bättre utan att bara ha tillit och hoppa i för att det är min väg. Ända sättet att veta vad som händer efteråt är att faktiskt göra det. Så jag släppte allt och hoppade i. Jag slutade att försöka rädda mig själv, att försöka överleva och istället så sjönk jag djupt ned i det svarta vattnet och låg där på botten. Jag släppte allt, gav upp allt som hållit mig flytande och slutade att försöka fixa mig själv och mitt liv. Det som händer får hända utan att jag är där för att rädda mig själv om och om igen. För första gången lät jag mig bara falla utan en förhoppning om att det skulle bli bättre utan att bara låta allt vara.
I onsdags var jag hos Leif på behandling. Hela min högra sida kändes avdomnad, han hjälpte mig och efteråt låg jag på bänken som en trasa och bara grät. Hans blick var en av medkänsla men också en inre sorg för att han inte kunde hjälpa mig. Han var orolig för mig vilket bara gjorde att jag kände mig ännu mer vilsen och trött på att vi aldrig kan tillåta någon att bara ramla sönder. Jag kan inte alltid vara stark. Jag har gråtit i dagar i sträck med en enorm utmattning inom mig och en stor känsla av att jag gett upp. Det som förvånat mig var att mitt hjärta kändes fullt, det kändes hoppfullt och fullt av glädje samtidigt som jag känt att jag tappat allt. Det har inte gått ihop, den sorgen och smärtan jag känt och samtidigt ett hjärta som hoppar av glädje. Igår skulle jag försöka meditera men jag var rädd för att jag skulle titta inåt och bara se allt som var trasigt. Från att i vanliga fall mediterat varje dag har jag låtit bli några dagar så jag visste inte vad jag skulle hitta. Jag tog några djupa andetag och gick in i mitt hjärta och fick en chock. Det var överfyllt med juldekorationer och ljus. Så mycket glädje, värme och ljus har jag aldrig känt förut. Så även fast jag fortfarande är enormt trött och ledsen så vet jag att jag kommer bli okej. Att helt släppa all kontroll har gjort det möjligt för mig att ta mer plats. Jag kan tillåta mig själv att hitta glädje i saker inte för att de ska leda till något eller hjälpa mig att överleva utan att bara känna glädje i att det är något jag gillar. Jag älskar att skriva men jag behöver låta mig själv skriva utan att tänka på hur det kommer tas emot eller vem som kommer läsa det. Att inte ha en plan med det utan att bara skriva för att jag gillar att skriva. Jag tror att det kommer ordna sig men bara för att jag leddes till möjligheten att äntligen släppa kontrollen helt. Jag är redo att sluta överleva och istället leva mitt liv. Att gå igenom det inte för att jag har en plan eller att jag måste ha det på ett visste sätt för att vara trygg utan att leva för att uppleva. Det dåliga och det bra. Jag kanske kommer vara arbetslös ett tag till och jag har många utmaningar med det framför mig men jag kommer ta en dag i taget och se varit livet tar mig.
