Lyssna på din kropp
Hur lär man någon att lyssna på sig själv? Jag är så otroligt duktig på att lyssna på andra, att lära mig, att integrera, att trycka in kunskap i mitt huvud men helt värdelös på att lyssna på mig själv. Eller jag har varit det i alla fall. Jag har haft otroligt mycket tid de senaste månaderna att reflektera inåt men har ändå haft svårt att faktiskt lyssna på vad min kropp och mina känslor vill säga mig. Det är så mycket lättare för mig att använda mitt intellekt och tänka ut lösningar än att bara sätta mig ned i tystnad och lyssna på resten av mig. På min kropp och mina känslor som ständigt strömmar inom mig. Ironiskt nog går jag en online kurs nu om meridianlinjerna och Mai som håller i den säger åt oss om och om igen att inte lyssna på henne. Lyssna på er själv säger hon och jag tittar dumt på skärmen. Jag har inte förstått vad det innebär. Jag sitter och stirrar stint på alla områden i min kropp som skriker ut sin smärta och försöker få mig att lyssna men vi pratar inte samma språk. Istället för att lyssna mer noga har jag ignorerat alla signaler och tvingat min kropp att bara fungera normalt. Inte lyssnat på smärtan och istället tvingat mig själv att bara fortsätta framåt. Att göra allt som behöver göras varje dag. Stänga av, trycka ned mer och mer när kroppen och känslorna skriker högre. Tills jag inte kunde ignorera de längre.
Även fast jag de senaste åren gjort mitt bästa för att intellektuellt förstå och lyssna så funkar inte det om mitt sätt att lyssna inte är det samma som kroppen talar. Allt hänger ihop säger Mai på skärmen, sluta titta på symptomen och behandla hela kroppen som en enhet. Holistiskt, ett trendigt ord men som inte har betytt något för mig. Vad betyder det egentligen att lyssna på helheten när det är höften jag har ont i? Du kan inte behandla ett symptom och smärtan kommer någon annanstans ifrån. Men vart kommer den ifrån då?! Har jag skrikit till mig själv och dragit i mitt hår. Jag har inte förstått det har inte gått in. Jag har satt mig ned i meditation och lyssnat inåt. Hört alla känslor och alla smärtor men det enda det gjort är att jag har blivit rädd. Rädd för att om jag faktiskt lyssnar helt ut så kommer jag att få leva handikappad. Jag kommer att få begränsa vad jag är kapabel till för att om smärtan ska styra mig så klagar den på allt jag gör. Är det min kropp som bara vill ge upp och dra sig undan från resten av världen? Rädslan har gjort att jag inte velat lyssnat fullt ut. En rädsla för en möjlighet men inte en säkerhet. Jag visste inte vad som skulle hända om jag började lyssna och följa mig själv och osäkerheten i sig var nog för att bromsa mig. Lyssna bara lite? När jag har tid och ork att göra det. Det har inte heller funkat, det har bara gjort mig trött. Oerhört trött och sugit glädjen ur mycket.
Jag har börjat prata med min kropp, varje dag och frågat den vad den behöver och lite i taget så har kroppen fått ta plats. Jag har börjat ge den mer och mer av vad den vill ha. Försiktig rörelse, massage och omvårdnad. Känslorna får också ta mer och mer plats och jag försöker inte längre hålla emot tills det är en bättre tid och plats att låta de komma fram. Jag valde att möta mina rädslor och låta kroppen leda mig för en gång skull och inte mitt intellekt. Vad behöver du? Har jag sagt till min kropp varje dag och svaren har förvånat mig. Rörelse har den sagt, massage, snäll beröring och omtanke. Inte isolering och sängvila som jag var rädd för. Den har dag för dag känts lite bättre men vissa symtom håller envist i sig. Jag har dagligen healat min kropp och sett över hela mig för att se vart jag kan hjälpa till och stötta och sett för mitt inre hur mina njurar läcker av vätska och hur mitt bäcken och ben är fyllda av för mycket vatten. Jag har lagat och lappat men det fortsätter att läcka. Njurarna är kopplat till känslan rädsla och jag kan förstå att de har fortsatt att fungera dåligt när jag fortsätter att hålla kvar i rädslan. Jag har pratat med mig själv och lovat att lyssna, att lita på min kropps signaler och känslor. Jag har långsamt byggt upp ett förtroende och en ny vänskap med mig själv. En tveksam tillit från min kropp att jag kommer att sätta mig själv främst framöver och sakta, sakta har jag börjat förstå mer varför.
Jag har alltid satt andras behov före mina egna. Ständigt ignorerat mina egna behov för andras skull. Dövat mina smärtor och känslor för att orka mer för andra. En överlevnadsstrategi som jag började med som barn och som sen bara fortsatt att vara påslagen konstant. För det var tryggt och familjärt. För att det var den jag var. Den där snälla personen som alltid fanns där för att hjälpa och ta hand om andra. Jag trodde att det var den jag var, att det var min personlighet, men det var det som har gett mig alla mina problem. Att jag inte står upp för mig själv och mina behov så min kropp måste skrika så högt den bara kan för att få någon uppmärksamhet. Att jag istället för att bli arg när jag blir kränkt istället tvingat ned min egen ilska och istället visat ett glatt leende. Antagligen därför jag har konstant smärta längs med gallblåsan och leverns meridianlinjer på vänster ben. Att trösta andra när jag själv gråter inombords. Det är själva beteendet som har skadat mig.
Att inte sätta mig själv, min kropp och mina känslor först. Att vara min egen försvarare och påhejare. Att stå upp för mig själv när jag blir kränkt och inte börja direkt medla med mig själv. Det är inte så farligt ändå? Jag har varit blind för lösningen för jag såg inget av detta som ett problem. Jag har undvikit konflikter och fara, jag har hållit friden, jag har harmoniserat omgivningen och samtidigt fört krig med mig själv. Det spelar ingen som helst roll hur pålästa vi är om vi inte först kan lyssna på oss själva. Lyssna på oss själva som på ett djur inte med vårt intellekt utan med vår intuition. Lyssna i tystnaden och släppa fram allt som behöver komma fram. Inte dämpa, inte harmonisera, inte försöka klistra på ett leende för att inte uppröra någon. Så många gånger jag sagt till mig själv att det är onödigt att ta upp saker för det leder bara till osämja. Det var inte onödigt, det var nödvändigt för mig, för att jag ska må bra och JAG ÄR VIKTIG! Jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag borde bete mig som att jag är det också. Det är inte ens stora saker som är problemet det är att över tid ständigt värdera mig själv lägre än alla andra. Alla små saker som jag inte velat ställa till besvär om som bygger upp över tid. Att aldrig få ta plats och sätta mig själv först. Bara i smyg, bara när det inte går ut över någon annan. Är det bättre att det går ut över mig? Är det bättre att jag mår dåligt? Jag lovar dig att det jag gjort mot mig själv är 100 gånger värre än vad andra hade känt om jag bara sagt vad jag känner.
Vi ska vara vår egen bästa kompis men jag har inte varit det mot mig själv. Det är därför jag mår dåligt och har ont. Inte för att jobbet inte är rätt. Inte för att jag inte har tillräckligt med egen tid för att ta hand om mig själv. Inte att alla andra behöver mig när jag inte känner att jag orkar. Det är inte allt annat utan det är 100 procent jag som är problemet. Det är jag som behöver ändra mig och inte allt annat utanför mig. För att kunna läka mig själv och må bättre är det jag som måste ändra mig och sätta mig själv först JÄMT. Det holistiska att se helheten. Att se hela mig och inte fokusera på symptomen. Ja jag har ont där, där och där men oavsett hur mycket jag fixar och läker olika symptom så kom de alltid tillbaka för att jag fortsatte att skada mig själv. Holistiskt handlar om att titta på sig själv med empati och kärlek och fråga din kropp och dina känslor hur du faktiskt mår och vad du kan göra för att hjälpa dig själv. Lyssna om och om igen tills du förstår, tills du ser och inse att det är bara du som på riktigt kan läka dig själv. Det är inte omvärlden som ska gå in och rädda dig utan du måste rädda dig själv, lyssna på dig själv och ändra den ovana som skadar dig.
